Det landar

Tiden går med paddorna och jag känner mer och mer att de verkligen är med i min undervisning på ett naturligt sätt! Det är inga problem att följa mitt mål att använda paddan varje dag. För eleverna är de en naturlig del av lektionerna och de är fortfarande lika glada som i början när det är dags att ta fram paddorna.

I utvecklingssamtalstider får jag ytterligare bekräftelse på att iPaden inte bara var kul i början. Den omnämns av flera elever som en faktor till att de trivs i skolan. Den kommer också upp flera gånger, då föräldrar tycker att den har hjälpt deras barn framåt i lärandet. Jag blir så glad när jag hör det!

Jag skyndar långsamt. I skrivandet tänker jag att vi går sakta men säkert framåt. Handstilen är inget jag lägger massor av krut på just nu. Men efter hand som eleverna vill så övergår de t ex fint från stora till små bokstäver. Skulle jag ha dåligt samvete för att de inte skriver med små bokstäver allihop? Nej, tänk så mycket annat som vi gör med skrivandet i paddan!

Igår t ex skrev alla egna böcker i Bookcreator om en utflykt vi gjorde i fredags till en elev med nyfödda lamm.  De är supersnabba med att lägga in bilder och skriva ett par rader till varje bild. De elever som inte hade tagit så många bilder kom snabbt på att man kunde fotografera av kompisens bild från paddan. Det låter kanske knöligt, men det blev faktiskt riktigt ok kvalitet.

När eleverna var klara kopplade vi upp alla paddor mot kanonen  en och en. De kom fram och läste högt eller spelade upp en inläst ljudfil. Alla ser klart och tydligt bilderna och texten som visas. Den ena i finare färger än den andra. Någon har t om lagt till en ljudfil med ett bräkande - Bää!

Alltså hur kan en vanligt "sketen" text på ett randigt papper mäta sig mot detta!?! Mina elever vänjer sig från början vid att man kan skapa dessa fantastiska elektroniska böcker, som slutligen måste laddas över till den snygga bokhyllan- iBooks. Det känns att man är med och skapar en ny framtid. Jag kan inte ens gissa vad det ska bli av de här underbara barnen! Jag är bara glad över att jag får vara en del av deras väg mot framtiden.  

/Annika